Ja visst gör det ont när knoppar brister

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vinteren.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer -

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt at känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna -

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer at de skrämdes av det nye,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit -

som skapar världen.

                                                               - Karen Boye